Niceville av Kathryn Stockett

Ibland så får man en bok som man lägger längst in i bokhyllan. Och så tänker man ”senare ska jag läsa, senare när jag får tid” . Javisst händer det?. Och så helt plötsligt så börjar den här boken göra väsen av sig. Överallt. Bland vänner. I tidningarna. På nätet.Och alla verkar älska den.  Det är då känner du trycket. Trycket att läsa. Har man otur så är boken riktigt dålig, eller så har du tur och det råkar vara Niceville av Kathryn Stockett  som du läser. För då är du en lyckans ost.

Niceville handlar om rasmotsättningar, olikheter, utsatthet, kärlek, längtan och självförverkligande. Det handlar också om stor sorg och att bli behandlad som kreatur på grund av din hudfärg. Vi får lära känna Skeeter som har kommit tillbaka till sin hemstad efter några år på universitetet. Hon faller direkt in i den vanliga mentaliteten som går ut på att träffa väninnor, spela bridge, klaga på sitt liv och gå på välgörenhetsbaler. Men Skeeter vill så mycket mer än att bli hemmafru. Hennes dröm är att bli journalist och att skriva om stora och viktiga saker. Då möter hon två svarta hemhjälper – Aibileen och Minny och efter idogt övertalande från Skeeter så går de med på att skriva en bok tillsammans med henne om hur det är att vara svart och hemhjälp. De skriver om hur de svarta kvinnorna har förnedrats men också om deras drömmar och glädjeämnen. Att skriva den här boken under den här tiden är ett farligt projekt och de gör det i smyg. Hela tiden rädda för att bli upptäckta.

Jag älskar Niceville, ä.l.s.k.a.r. Det är kärlek från första ordet till sista. Jag tycker om att Kathryn Stockett har gjort alla tre kvinnorna till berättare i boken. En fantastiskt grepp för att jag som läsare ska kunna krypa alla tre under skinnet och försöka förstå dem. Den till ytan burdusa och rätframma Minny som egentligen är ledsen, osäker och rädd. Och Aibileen som har förlorat sin son men älskar sin arbetsgivarens dotter som om hon vore hennes egen. Och Skeeter som inte riktigt förstår sin fördel som vit men som också skäms när hon blir varse. Och som också brottas med synen på kvinnor och sin längtan att bli något mer än en hemmafru.

Jag älskar alla tre; Minny, Aibileen och Skeeter. Och Kathryn Stockett har verkligen lyckats med att ge en realistisk röst åt  alla tre och deras livsöden.

Niceville av Kathryn Stockett är en riktigt, riktigt bra bok. Den får mig att dra på läsandet bara för att jag inte vill läsa färdigt. Jag saknar den när jag har lagt den ifrån mig och det infinner sig en slags lyckokänsla bara av att veta att jag har den att se fram emot på pendeln hem från jobbet.

Läs den. Jag kan inte säga mer. Och köp den i julklapp till bokälskande älskling eller till din bokälskande vän. Jag lovar och svär att även de kommer att älska Niceville.

Alla älskar Niceville. Och gissa om jag tycker att det här är en fantastisk bokcirkelbok?

Den enda jag faktiskt måste vända mig mot är faktiskt titeln på boken. Varför översätter man den engelska titeln ”The help”  till ”Niceville”? Och just det titelbytet har orskat många diskussioner bland vänner och på nätet.

Läs även andra bloggares åsikter om recension, skönlitteratur, bok, böcker