Fay Weldon lär ha sagt att ”There is no such thing as old age, there is only sorrow” och det är ett i såfall ett uttalande som passar illa med hennes på svenska nyutgivna självbiografi. I auto da fay skriver hon, vid dryga 70 års ålder, en sprudlande vass självbiografi fylld med humor, ironi och satir och ganska lite sorg. Trots att livet emellanåt inte varit helt lätt för den engelska författarinnan är hennes texter mer konstaterande än självömkande. Titeln är, som jag uppfattar det, en ordlek på den katolska ritualen ”auto da fe” som var del av den spanska inkvisitionen, kättarna skulle höra sin dom innan de avrättades. Auto da fe betyder ordagrant ”Act of Faith” och det är ett passande namn på Fay Weldons självutlämnande biografi. Hon berättar på en snabb och flyhänt prosa om sitt liv på ett ärligt och uppriktigt sätt.
Barndomen i Nya Zeeland, sökandet efter bekräftelse genom män och skrivande – inget utelämnas och det är ett dramatiskt och spännande livsöde vi möter. Hela tiden återkommer texten till hennes skrivande och hon berättar i början av boken hur skrivandet alltid funnits där, hennes morfar skrev underhållningslitteratur, hennes mor och morbror skrev både för tidskrifter och tidningar och själv började hon sin bana i reklam och tv. En av de mest omskrivna böckerna kom på åttiotalet En hondjävuls liv och lustar och den blev nära nog en kultbok under några år.
Ska jag nämna några negativa sidor med den här självbiografin så är det främst två: namedropping kan vara tröttsamt särskilt för läsare som ändå inte blir det minsta imponerade av de iof välkända brittiska kulturpersonligheterna och formen är spretig. Det märks att Weldon har skrivit de olika korta kapitlen då och då och efteråt har de satts samman, det gör att det förekommer en hel del upprepningar. Det är ändå invändningar som är lätta att se förbi för auto da fay är en underhållande självbiografi av en underhållande författarinna!
Läs även andra bloggares åsikter om Fay Weldon, biografi, recension, bok, böcker
Fadersmord
