Ruth blir lämnad av sin man, han har mött kärleken i den tjusiga författarinnan av romantiska böcker och kvar står otympliga Ruth som inget annat liv har än att älska sin man. Hon bestämmer sig för att nu får det vara nog. Hon vill ha hämnd, makt och pengar och en förvandling startar. Från beskedliga alldagliga Ruth till en kvinna som vill bli älskad utan att själv älska för ”Ingenting är omöjligt. Inte för hondjävlar.” Nog om intrigen i denna bestseller av Fay Weldon, många miljoner läsare har läst En hondjävuls liv och lustar och många med mig gjorde det säkert på 80-talet då den först kom ut. Jag var mycket spänd på att se om boken höll, jag tyckte den var riktigt bra då och i min gymnasievärld passade den in. Snart 30 år senare håller den än men det är inte alls den bok jag minns…Då upplevde jag den som en humoristisk, fräck och feministisk beskrivning över kvinnans förmåga att platta till både maken och den nya kvinnan men nu så blir jag nästan lite sorgsen av att läsa den. Här handlar det om en kvinna som förändrar sig in absurdum och utsätter sig själv för allehanda hemskheter för att hämnas och offret blir stort. Hämnden är kanske inte ljuv och livet är kanske är mer än yta? Den allra bästa sammanfattningen av boken bjuder Fay Weldon själv på i den sista meningen i boken: ”Ett stycke svart komik som blev allvar”.
Jag kan inte undgå att jämföra med Siri Hustvedts senaste A Summer Without Men där den medelålders försmådda kvinnan hanterar makens svek genom att hitta sig själv, utveckla sitt eget skrivande, odla sina relationer med släkt och vänner och i slutet av sommaren utan man reser hon hemåt igen, stark och oberoende. De har något olika sätt att hantera sin ilska på och måhända det också beror på samhällsutvecklingen. Har det hänt något på 30 år eller?
Fay Weldons kultbok En hondjävuls liv och lustar var en snackis då det begav sig och den är väl värd att läsa, både som ett tisdokument och för att småle åt det satirdrypande inlägget i debatten om kvinnor, män och jämlikhet. Tyvärr är det en hel del som ännu känns igen!
Ett extra plus till det vackra omslaget som Staffan Larsson tecknat.
Fadersmord
Visst är det ett vackert omslag!
Jag har läst den här boken också nu, och jag erkänner villigt att jag satt och småskrattade på ganska många ställen i boken. Jag läste den aldrig på 80-talet (var lite för ung då) och det gjorde kanske att jag hade andra förväntningar. Den hade liksom inget att leva upp till. Jag är glad att den här klassikern inte gick mig förbi